På Barilla-paketet (tagliatelle, om du undrar) står det på ovansidan:

BEST BEFORE / USE BY
(for Australia and Singapore only)

Är det något speciellt med jordens lutning där nere som gör att pastan åldras fortare?

På Lilla Essingen, i gamla k-märkta industrilokaler där det en gång i tiden låg Electrolux-fabriker, huserar i dag restaurangen Lux. Där var jag i kväll, tillsammans med min tidigare chef och min nuvarande chef.

Lux Stockholm har (det här visste jag inte innan jag åkte därifrån) en stjärna i Guide Michelin, så det här var första gången jag åt på en stjärnbeprydd restaurang. Upplevelsen var häftig minst sagt. Inredningen kändes intim och mysig, som ett vardagsrum ungefär. Diskret men bekväm musik och väldigt familjär miljö. Men det första som imponerade stort var servicen.

 
Så här såg insidan ut

Från att ha blivit serverade en drink i foajén tog servitören våra jackor och hängde in. Vi blev ledda till bordet och fick direkt in en liten vodkapryl i små glas “från köket”. Till varje rätt kom en servitör eller servitris och presenterade rätten in i minsta detalj, ned till från vilken gård hönan var uppfödd eller smöret kärnat. Och ständigt kom små överraskningar “från köket”, det kunde vara bröd, eller en miniefterrätt före efterrätten, eller ett ägg med sillrom innan förrätten.

Nu var det väl inte precis billigt, men det var tveklöst den bästa restaurangen jag varit på. Får du chansen, gå dit.

Så vad åt jag? Nu är du allt nyfiken! Här kommer hela menyn:

Kokt hummer och krabba från de Brittiska öarna, pilgrimsemulsion och krabb- och kryddspad

Frostat Aroniabär från Märsö

Frasigt stekt kalkonfilé från Hagby gård, Risungstryffel, äppelolja och currykryddor

Chauchoklad bavaroise med sorbet på Eskesta gårdsfil, fläder och fikonnougatine

Känn på den du!

Det går så rackarns fort att blogga med det här programmet, I am on fire!

Snappade upp den här länken till Blocket, där en mamma vill byta bullar mot dator.

Vem vill byta 100 st NYBAKADE KANEL- eller VANILJBULLAR mot en väl fungerande DATOR för sök på internet till tonårsmamma med knapp ekonomi som vill underlätta sönernas studier i höst.

Det där är bara för rackarns sött. Ett stort “awwww” till det.

Mmmm, hundra bullar ska det vara!

Är det någon som vill baka bullar med mig?

Hade föräldrarna och lillebror på middag under gårdagen - den första större middagen i lägenheten. Köksbordet (Klofsta, Ikea) visade sig mycket kompetent och vi satt fyra personer riktigt rymligt kring bordet. Jag gjorde tagliatelle fraiche, som är en av mina gamla klassiker. Föräldrarna hade med sig vin och vinglas, och duktige lillebror hade sett till så jag fick både min fina tavla (som Miranda målat!) och min flyttkartong med böckerna som stod kvar hemma i villan. Det blev en riktigt trevlig middag faktiskt.

På söndag ska jag jobba ett pass på gamla jobbet, Securitas. Det är lite vemodigt, inte minst eftersom jag börjar 06:30 och måste gå upp runt 05:00, men också därför att jag inte saknar det alls. Jag saknar arbetskamraterna, det ska villigt erkännas, men själva arbetsklimatet och klantskallarna som ringer in har jag gott klarat mig utan. Det blir första arbetspasset på Seccet sedan jag försvann med en stormvind i början av juni. Så på lördag sitter jag här hemma och degar, det kan du hoppa upp och sätta dig på. Har bokat tvättid på kvällen också så jag verkligen inte får för mig att göra något annat än att vara hemma.

Bloggar jag för sällan? Kanske. Nåja, det är stressiga tider för alla högskolestudenter, åtminstone för alla som lär sig något i skolan. De som pluggar media är inte inräknade med andra ord.

I går hade jag tenta i kursen Operativsystem. Tänk inte “åhå, vad kul, sånt gillar han ju, dataintresserad som han är”, för hur ett operativsystem fungerar är en hel jäkla vetenskap och det är så ofantligt mycket som ska ske under ytan. Visst är det rätt intressant, men långt ifrån lätt. Jag skrev svar på alla frågor i alla fall, fastän en del var rena höftskott. Vi får se hur det går, bör i alla fall plocka hem en trea - ett godkänt för er som inte är bekanta med sifferbetyg (ni som säkert läste media, återigen).

Ska strax bege mig till staden för att möta monstruöst mysiga Miranda, varpå vi ska se Da Vinci-koden på bio. Den har fått sval kritik, men jag väljer att se den själv innan jag uttalar mig om huruvida den är kass eller inte. Härliga päron serverade grillat kött till middag i dag - renodlad njutning - och jag prövade lite ajvar relish till. Det var inte alls som jag trodde en slags chiliröra (fast det beror på vad man menar med chili) utan bestod som jag förstod det av paprika och aubergine… Eller var det tomat och aubergine? Det får tiden utvisa. Det visar sig att det var paprika och aubergine som var basen. Där ser man!

Nästa vecka sker stora förändringar. Stay tuned.

Så har det gått ett tag sedan jag bloggade sist, men livet har varit fyllt med alltför mycket glädje och ljus för att vara bitter och ösa ur sig missnöje offentligt. Jag har träffat en knasig sak som heter Miranda som får mig att skratta. Vi ser nog rätt lustiga ut båda två när vi är tillsammans, som två narrar ungefär. Fast livet är för kort för att ha tråkigt.

Något måste det ändå finnas att gnälla på? Nåja. Smolket i glädjebägaren efter Sveriges stora OS-framgångar kom när vi på en och samma dag hittade både galna kosjukan och fågelinfluensan. Ena stunden är sjukdomen “aggressiv”, andra stunden så finns “ingen risk” för att smittan ska spridas till människor. Det hjälper hur som helst inte att steka köttet ordentligt, för proteinet som kan orsaka Creutzfelt-Jacobs sjukdom tål värme. Man kanske skulle bli gräsätare?

Dagens blogg avslutas med ett smaskigt (vegetariskt) recepttips på Pasta Caprese:

• 1 bit mozzarella (~125gr)
• 1 kruka basilika
• Körsbärstomater
• Pinjenötter
• Parmesanost

Koka kort pasta (inte spaghetti) och under tiden tärna mozzarellaosten, grovhacka basilikan, rosta pinjenötterna och skiva körsbärstomaterna. Använder du vanliga tomater så “kläm ut” vattnet. När pastan kokat klart, häll av vattnet och häll tillbaka i kastrullen. I med lite olivolja och ställ tillbaka på den avstängda, men fortfarande varma plattan. I med tomater, basilika och mozzarellaost och rör om så att mozzarellan börjar smälta. Servera med riven parmesan och de rostade pinjenötterna vid bordet. Vill man ha lite kött i går det alldeles utmärkt att i pastan även veva ner lite uppskuren parmaskinka.

Mmmmm, smaskens!

Efter en helg med inte särskilt mycket pluggande hade jag duktigt med ångest imorse när jag åter satte mig i skolbänken. Jag visste att jag hade en och en halv timme på mig att snabbrepetera utvecklingar av funktioner till Fourier-serier, eller om man har tur, sinus-/cosinus-serier, men tiden gick ändå otroligt långsamt, fastän den var så knapp.

Jag hann väl räkna ett par tal innan ångesten satte sig i magen, något som det klart märktes att de runt omkring mig delade. Det är märkligt med kontrollskrivningsångest egentligen. I fredags intalade man sig att “i helgen blir det fan plugg alltså”, men särskilt många timmar över läroboken blev det ändå inte. Visst, jag hade en väldigt trevlig helg, men samtidigt var självdisciplinen låg, som den ofta annars är. Och hur jag än intalade mig själv att den här KS:en var viktig (fyra av fem godkända KS ger G på kursen, annars måste man tentera) så kunde jag inte förmå mig själv till att sätta mig ner och plugga några längre stunder. Det bådar inte gott, jag hoppas inte några framtida arbetsgivare läser det här.

Hur som helst, tillbaka till lektionssalen där vi satt och nojjade. Vi försökte motivera för varandra men mest för oss själva varför han inte skulle kunna ge oss en svår uppgift, men det var som mest flyktiga försök att lura oss själva till att tro något annat än sanningen. För egentligen, om kursledaren Roy Skjelnes hade velat, då hade han klämt till med något som hade känts som en spikförsedd känga i skrevet när man vände på skrivningspappret.

Uppgiften var dock lätt. Eller relativt lätt i alla fall och när vi fick papprena utdelade och fick börja så hördes en lättnadens suck från flera i klassrummet. Jag själv, när jag får ett tentatal eller en KS-uppgift som jag känner igen, blir istället nervös, så nervös att jag börjar darra på handen. Jag oroar mig över att jag ska göra något slarvigt fel, eller att jag ska ha glömt hur man gör. Jag räknade uppgiften två gånger, fick samma svar och lämnade sedan med nervösa steg in den till assistenten. Väl utanför jämfördes svar med de andra som var klara, glada miner och hurrarop utväxlades och sedan gick vi för att fira - som snikna studenter med varsin folköl och en baguette från T-snabben. Efter lunch var uppgiften rättad, jag hade ändå gjort ett slarvfel (inte fan blir x^2 när man deriverar det x, så mitt svar var fel med en faktor 2), men fick G ändå. Och på ett ögonblick så släppte all ångest på en och samma gång. Ursäkta språket, men fan vad härligt det känns.

Igår hade jag Joel och Markus här på middagsbesök. Jag lagade bulgogi, ett av mina trumfkort, och fastän Joel (som normalt sett ogillar entrècôte) verkade lite skeptisk så satte Markus i sig all mat som fanns. Fast det gör han å andra sidan alltid, så det vet man inte riktigt hur man ska tolka det. Bulgogi är en kötträtt som min matlagningsguru till mamma har i sin stora receptpärm. Det är lätt att göra, men kräver förberedelse då köttet ska marineras.

Du behöver:

1 skiva entrècôte eller utskuren biff per person

4 msk hackad purjolök

2 msk sesamolja eller majsolja

5 msk japansk soja. Inte kinesisk svampsoja.

1 msk grovmalen svartpeppar

2 msg socker

1/2-1 vitlök

Blanda ingredienserna i en stor skål till en marinad, strimla köttet och lägg det i marinaden. Massera runt, antingen med händerna (vilket medför viss vitlöksdoft en tid efter) eller med bestick. Vitlöken ska pressas, antalet klyftor kan varieras beroende på hur starkt man vill ha det. Jag brukar ta 3/4 av en vitlök, det tycker jag är lagom. Ställ sedan bunken kallt och låt den stå i minst fyra timmar. När tiden är kommen, bryn köttet och koka ris.

Köttet i sin marinad.

Köttet ska brynas. Det mesta av vätskan kommer försvinna.

Resultatet.
Lycka till!

Innan man visste hur det fungerar på Sveriges största tekniska högskola hade man svårt att tänka sig något annat än att det skulle vara en idyll. Man trodde lärarna gick runt i tweedkavajer med en pipa i fickan, ständigt leendes och grubblandes på ännu ett matematiskt dilemma. Man trodde att om man stannade en lärare i en korridor och ställde en fråga så skulle man få se hur den antagligen rätt åldrade mannen skulle lysa upp och glatt ta en om ryggen, föra en åt sidan och ivrigt berätta alla matematikens hemligheter.

Verkligheten är en annan.

Vissa kurser på KTH sköts så illa att man, även som student och van efter två års studier, blir mörkrädd. Ta en av de vi läste i våras till exempel, en mekanikkurs. Kursen var dåligt planerad redan från början, det var enorm förvirring kring betygskrav, när uppgifter skulle vara inne, vad man skulle läsa, kursboken var värdelös, allt var heluselt. Det blev inte bättre när kursledaren försvann i tomma intet. Andra lärare på mekanikinstitutionen avslöjade för oss att Tony Burden som han hette brukade gå ut ur sitt rum när telefonen ringde, för att han inte klarade av att diskutera med eleverna. Några elever såg honom i en korridor och hälsade på honom för att passa på att ställa några frågor. Tony Burden stirrade ner i golvet och gick förbi utan att säga ett ord. En vuxen man i 50-årsåldern, mycket duktig på sitt ämne, ursprungligen från ett av de finaste collegen i Cambridge (Peterhouse College) och lärare på KTH, klarar inte av att tala med de tjugoåringar han undervisar. Som sagt, man blir mörkrädd.

I det förra blogginlägget skrev jag om bitterheten kring kontrollskrivningarna i mattekursen. När vi satt förväntansfulla inför den tredje skrivningen kunde man verkligen känna spänningen i luften, ingen visste vad vi kunde förvänta oss. När assistenten kollade på klockan och sa att vi kunde vända på skrivningspappret och börja så hördes först ljudet av tjugo vändande papper, sedan ett par sekunders tystnad. Plötsligt började någon fnissa, varpå det inte dröjde många tusendelars sekund innan hela gruppen hakade på. Talet vi hade framför oss hade vi aldrig sett något som liknade.

Imorse fick vi veta att samtliga som skrev skrivningen hade underkänt. Tydligen hade kursledaren gjort ett litet misstag, den typen av tal han tagit till skrivningen ingick inte ens i den ordinarie kursen, än mindre i den här repetitionskursen. Nu har istället frågan uppstått om när vi ska skriva om-KS och jag vet inte vad jag ska tro.

Ni som känner mig vet att jag gillar att laga mat och på lite omvägar har jag hittat in på en intressant blogg. Ragazze nella cucina heter den och skrivs av tre tjejer, Elin, Helena och Maria, som gärna utforskar sina kulinariska drifter. Jag hakade på ett av deras recept och moddade det lite, och det blev kanon!

Man behöver för 3-4 portioner (max två, om John äter):

Pasta (förstås!)

Färsk basilika, ~½ kruka

2-3 vitlöksklyftor

0,5dl mjölk

200 gram färskost, typ Philadelphia Kantarell eller Crème Bonjour Kantarell

En kycklingfilé per person

Lite champinjoner

Riven parmesanost

Man gör så här:
Börja med att skiva champinjonerna och smörsteka dem. Ta ut dem ur stekpannan, skär upp kycklingfiléerna i små bitar eller strimlor om man vill och stek dem ordentligt varpå du saltar och pepprar. Låt dessa stå på svag värme så de inte kallnar och sätt på pastavatten medan du gör såsen. Häll lite olivolja i en kastrull. Skiva vitlöken i tunna skivor och bryn på svag värme i olivoljan utan att vitlöken blir brun. Skiva ner basilikabladen till mindre bitar (om du vill) och häll i dem i kastrullen, salta och peppra, rör ihop. Häll i mjölken och färskosten och koka upp lätt under omrörning. När pastan är klar, slå såsen över pastakastrullen, häll i champinjonerna och de stekta kycklingbitarna och rör om. Servera och strö riven parmesan över tallriken när du hällt upp maten.

Resultatet.

Smaklig måltid!

Det är kvällen innan tentan och jag antar att det är tänkt att jag ska vara orolig, men ska sanningen fram så är jag det inte alls. Ungefär just nu skulle jag kanske bryta ihop som en tonårsflicka som precis upplever höjdpunkten av puberteten, gråta så sminket rinner, skrika till kudden att allt är så hopplöst, att jag aldrig kommer att få ett jobb, att jag kommer ligga där på gatan med en pappskylt, en hund med fler loppstäder än tänder och ångra mig för att jag läste till civilingenjör och kastade bort min framtid. Haha, eller inte.

Diff&Trans III is no more!

Helt ärligt så är jag kolugn. Tentan får gå som den går, för jag har tagit sommarlov. Slut är det på alla formella bevis, alla idiotiska satser och alla helt värdelösa kursledare. Slut på inlämningsuppgifter, på redovisningar, projektrapporter, ämnesuppsatser, vedervärdiga laborationer, ja slut är det på hela alltet. Och det bästa? John är klar med basblocket. Nåja, det var ju en sanning med modifikation, men förstör inte det här för mig nu, låt mig smaka på sötman! Mmmm… Klar.

Kvällen bjuder på en antagligen fantastiskt smaskig måltid av min kära mor. Jag brukar få beröm när jag lagar mat åt vänner, men mor min, hon lagar som ingen annan. Jag skulle också vilja besitta den där kunskapen, att bara känna instinktivt vad det är som saknas i smaken. Som Jamie Oliver, där har vi en skön snubbe.

The Naked Chef, Jamie Oliver

Istället för att bli helt galen i sitt eget ego och hur man framställs i rutan så är han helt relaxad. Han visar sig själv, han blir arg, han blir ledsen, han blir deprimerad och ibland blir han till och med glad. Visst kan det kännas lite konstlat när han ska bjuda hem sina kompisar på middag och en TV-kamera förevigar det hela (antagligen med åtta ljudkillar som man aldrig får se också), och vännerna inte vet vad de ska säga och bara uttalar sig enstavigt under hela programmet - Jamie tar ändå kommandot, lyser som en solstråle, lyckas vara skojig och professionell på samma gång och lagar mat som ser så god ut att jag hade kunnat ta en fet tugga direkt ur skärmen. Glassplitter, smaskigt! Hade jag varit flicka eller homosexuell (vissa säger dock att jag är både och) så hade Jamie varit ett drömkap.

Från vissa källor har jag nu hört att Oboy går att snorta, att det ger en syrlig känsla som strax därpå följs av ett kliande obehag tills dess att chokladsmaken kryper ner längs svalget. Jag tror jag avstår och fortsätter blanda Oboy, med sked kan tilläggas så ingen får några erotiska flashbacks från tidigare TV-reklamer. På tal om erotik, jag skulle bra gärna vilja veta vad Camilla menar med isbitsleken. Visst har jag nyttjat isbitar tidigare, men på ett dansgolv? Jäkligt kinky tjejen, kinky as hell! De där uppsalastudenterna vet hur man lever loppan, medan studentlivet i Stockholm mer förknippas med de extrema sektionstöntarna, de där som har så myckt klinkklong på overallen att när de kommer ett gäng så tror man att American Rappers Association är på besök. Jag har en overall jag med. Den är rosa. Den ligger ihopknölad, oanvänd, låååångt in i garderoben.

Stötte på Emilie idag på MSN, mitt gymnasievillebråd som jag jagade med allt ifrån kastyxa till SCUD-missil. En gång hade jag henne fastbunden vid ett träd efter att hon fastnade i en av mina fällor, men vig och snabb så vart hon snart fri och kvar stod John snopet kvar igen. Hon dyker upp alltför sällan på MSN och vi hade ett långt och trevligt samtal om livet, världen, skolan, minnen och allt sånt där. Det fick mig att börja tänka på min gymnasieklass och min högstadieklass, jag undrar lite vad alla de man sedan länge tappat kontakten med har för sig. Är det någon som har gift sig, någon som blivit rik, någon som blivit känd, någon som blivit snygg, någon som blivit ful? Någon som har fått alldeles för mycket pengar och vill ge bort hälften till en trevlig kille från Danderyd som gillar att chilla i sina mjukisbyxor som tvättas ungefär lika ofta som de knäppa overallmänniskorna (se ovan) tvättar sina favoritplagg? Ingen? Äsch då. Jag får väl nöja mig med att fortfarande ha kontakt med Camilla, henne har jag ju koll på. Eller har jag?

På tal om det, let’s take a walk down memory lane…

Klass 2C, Kevingeskolan. Den som tittar noga kan hitta flera bekanta ansikten…

Dagens…
Länk: The Lifecycle of Bloggers
Mystiska händelse: Jag vet att det är kul att ta studenten och det åker sjukt många flak runt, runt i Danderyd idag, men varför låg det tre par kallingar längs trottoaren på noragårdsvägen? Det var klart och tydligt boxerkalsonger för den yngre, modemedvetna åldersgruppen, samtliga tre av finare märken. Vem fasen tar av sig kallingarna på ett studentflak och kastar av dem, tillsammans med två av sina manliga vänner? Something strange is going on in Danderyds Gymnasium.