Lördagen bjöd som väntat på Nobelfest. Jag gick upp väldigt sent på dagen för att peppa mig själv att vara uppe länge på efterfesten, så jag var igång först framåt tolvslaget och fördrev mest tiden under dagen.

Med fracken på, strax innan avfärd.

Klockan 16.00 började jag göra mig i ordning med siktet inställt på att åka till Maria klockan 17.00 (mamsen ställde upp och skjutsade). Fracken sattes på, även det med god hjälp från mamsens sida. Den som designade fracken var inte man, så mycket säger jag. Klurigare plagg att montera har jag aldrig upplevt.

Sagt och gjort, ungefär 17.30 var vi hos Maria. Insläppet på Nobelmiddagen börjar 18.00 och alla bör vara inne 18.45, men Maria var nästan klar när vi kom så vi hälsade på hennes bror och dennes flickvän och väntade vackert i studentkorridoren tills hon var helt klar. Därefter åkte vi iväg mot Stadshuset, jag och Maria i vår bil och Marias bror och “svägerska” i sin.

När vi kom fram mitt framför stadshusingången rådde lite halvkaos. Det visade sig att vi kom precis när nobelpristagarna rullade in i långa mörka limousiner direkt från konserthuset och prisutdelningen. Vi klev snabbt ut och insåg att det stog en jäkla massa barn med facklor på endera sida av ingången och sedan hela vägen fram till stadshustrappan. Mäktigt. Väl på trappan fick vi vänta en stund på Marias bror och dennes tjej för ett par foton innan vi så småningom kunde gå in.

Väl därinne hittade vi snart till vårt bord, som var i en av pelargångerna, står man på stadshustrappan och tittar ut mot Blå Hallen så satt vi en bit ner till vänster. Runt mig hade jag (förutom Maria) en KTH-doktorand, en civilekonom/civilingenjör (gillade att plugga), en UU-fysiker, en läkarstudent och två läkare. Det visade sig vara ett härligt gäng och det blev snabbt många trevliga diskussioner runt bordet.


Livliga diskussioner.

Maten då? Jodå, vi fick faktiskt mat. Och en hel del alkohol, vinkyparna gick runt och fyllde på symboliskt även om man inte hunnit dricka något, så man hade nästan alltid fullt i glaset. Menyn låg på borden när vi kom, men var på franska så det var inte mycket jag förstod (trots att jag ju läst franska) innan det visade sig att en av läkarna kunde en del. När kungen kom tillsammans med gästerna vid honnörsbordet reste sig alla och strax därefter utbringades två formella skålar (titta alla i ögonen och sådär), den ena var konungens skål och den andra utbringades av kungen till pristagarna.


Före vi gick in togs en bild i blåsten.

Förrätten
Media döpte det snabbt till “fiskbullar i brunsås” och det var någon typ av fisk och räka i en brun svampsås, men jag tyckte det smakade riktigt gott och det tyckte även de runt omkring mig. Förrätten var kall och stod på bordet redan när vi kom. Till det dracks det champagne, en mycket god sådan.

Huvudrätten
Potatistårta kom vi fram till att det stod på menyn och “huvudattraktionen” var trumpetsvampsinbakad snöripa (”it’s a small bird that lives in the mountains” sa Liza Marklund) som serverades med små äppelbitar, syltlök, små svampbitar och en sås som antagligen innehöll allt möjligt och som smakade gudomligt. Det var svårt att inte sätta i sig all mat på samma gång, jag lyckades väl sådär. Den förbaskade tofsen hängde ner över axeln och la sig nästan i maten varje gång man satte sig. Till huvudrätten dracks det rödvin.

Efterrätten
Som jag förstod det åt vi åkerbärsmarmelad inrullad i cironmousse med hallon och hallonsås. Gott var det i alla fall, helt klart det godaste under middagen. Till detta dracks vitt desertvin och efteråt serverades det cognac eller cointreau till kaffet. För de som drack kaffe det vill säga, jag nöjde mig med likören.


Den fina nobelservisen.

Mor min som var på nobelmiddagen under det glada åttiotalet tipsade mig om att passa på att käka för under talen får man inte äta och då kallnar maten. Jag vet inte hur mycket de ändrat på middagen sedan dess, men talen kom först efter kaffet och alla på en rad. Det första talet var av den “unge” pristagaren (i sammanhanget ung i alla fall, han var 55 tror jag) i medicin, en australiensare. Han höll ett skojigt tal om när han satte i sig magsårsbakterierna för att visa att han hade rätt och att det kunde botas med antibiotika. Hans slutsats var att handlingar liknande hans inte nödvändigtvis leder till nobelpris, men att man ska jobba hårt, kämpa tappert och vara extra snäll mot svenskar.

Därefter följde några tal där man inte hörde ett dugg. Kanske var akustiken i pelargången kass, för en del av publiken skrattade ibland, men hos oss hördes inte mycket. Den största behållningen, och så nära skandal vi kom under kvällen, var den israeliske pristagaren som gick vilse på väg upp till podiet, varpå flickan som eskorterade honom upp fick panik i ögonen och dök efter honom innan han försvann bakom en fana.


Strax innan dansen.

Strax efter sista talet spelades en fanfar och honnörsbordet reste sig och gick upp till Gyllene Salen. Trappan blockerades en stund och sedan återigen när alla andra gäster ville upp och dansa vals. Det blev en riktig flaskhals och när jag och Maria väl tagit oss upp hade valsen slutat spelas så vi fick nöja oss med foxtrot. Vi dansade ett tag och åkte sedan till efterfesten.

Nobel Night Cap brukar alla prata om är “sååå häftigt” så förväntningarna var ju enorma. Festen planeras i ett halvår och KTH, SU och KI turas om att anordna den. I år var det på Medicinska Föreningen på KI. Temat var fornnordiskt med olika rum uppkallade efter olika delar i asatron, som Valhall och en massa konstiga namn jag inte minns. Men känslan var tyvärr inte “wow!” utan mer “jaha…?”, vilket kändes lite tråkigt. Det fanns ett dansgolv och vi dansade lite (klubbmusik, ingen vals här inte), men i övrigt gick folk mest runt och undrade var själva underhållningen var egentligen. Det märktes att arrangörerna jobbat hårt och rummen var fint gjorda och så, men när man väl kom in i de respektive rummen fanns inget att göra där, så man vände och gick till nästa.


Hemma.

Ungefär klockan tre kände vi att det var dags att röra sig och hamnade efter en del om och men i taxin vi hade beställt. Tokskön taxichaufför som minsann berättade att han hört på tv under kvällen att studentbiljetterna delades ut efter rigorösa krav på åstadkommanden och avklarade studier. Han skrattade gott när han hörde att vi vunnit dem. Lämnade av Maria hemma hos sig, tackade vänligast för inbjudningen och för kvällen och följde med taxin hem till mig. Påbörjade arbetet med att ta av mig fracken, vilket gick fortare än jag hade hoppats, och kom i säng halv fem någon gång.

Söndagen blev en riktig slappdag, först städade jag undan kaoset efter frackpåtagningen kvällen innan och sedan på kvällen fick jag finbesök av mystiska M. Vi kollade på film, The Aviator, som vi aldrig hann se klart på. Jag tyckte dock den verkade rätt bra. Vaknade morgonen därpå, fortfarande med ett leende på läpparna, av att någon kliade mig på ryggen.